trollungarna

Ja, nu är han inte direkt någon bebis längre förutom igår på morgonen, eller morgon och morgon... kl 4 vaknade han i morse. febervarm, rosslande och vägrade att somna om. Efter lite nezeril och hostmedicin så var han piggare och tempen hade nog sjunkit lite för jag upplevede honom inte speciellt varm.Pigg var han iaf...

I måndags var vi på föräldragrupp för ettåringar, diskussionsämnet var mat vilket var intressant. Intressantare dock var att se min virrvellvind fara fram för alla andra barn satt antingen i sina föräldrars knän eller i deras närhet och pillade med någon leksak. ljudvolymen var dämpad trots 15 barn i ett trångt rum men Olie hördes för det lämpade sig inte riktigt att han klättrade på skoställ, stolar, klähängare eller andra barn. Lika jobbigt var det att hålla koll så han inte tar leksaker från de andra barnen då han anser att det han lekte med för fem minuter sen fortfarande är hans trots att han lämnat saken i andra sidan av rummet. Banne dig om du tar hans saker! Han både bits och slåss så det gäller att vara 3 cm bakom honom hela tiden för att punktmarkera. Hemma så är det hans enda sätt att hävda sig mot storasyskonen som aldrig lär sig att inte bara slita saker ur händerna på honom.
Jaja, vi överlevde iaf men nu minns jag klart och tydligt varför jag, när jag var hemma med storebror, ringde till dagiset vi skulle börja på för att fråga om vi kunde få börja vid 18 månader isf vid 2 år. Då var det ett privat dagis så det gick ypperligt att ändra men nu står vi i kö för kommunalt dagis och då är det inte bara att ändra datum tyvärr.

Idag är han febrig men vid gott humör. Stillsam och sitter gärna och tittar i sina pekböcker i mitt knä så energin från i måndags är borta även om han inte är speciellt feberpåverkad.
Dessutom ringde de just från dagis, Becca har sprungit in i en garderob och slagit i ena knät, hon hade varit ledsen några gånger under förmiddagen och klagade på att det gjorde ont, speciellt när bästa kompisen Elma råkade röra vid knät. Fröknarna skulle se om hon ville sova lite men de ville förvarna mig så jag är beredd att hämta henne om hon inte är gladare när hon vaknar.
Precis när jag skriver sista meningen så ringer dagis igen, Becca har itne velat somna utan är bara ledsen så jag går ner och hämtar henne. Hoppas bara det inte är något allvarligt för hon brukar inte vara ledsen så här långt efteråt.
Nu ska jag inte måla f*n på väggen men sist hon var så här var när hon fick en spricka i käken...

En vecka sen gipset togs bort från min hand och nu är rörligheten helt tillbaka men styrkan saknas fortfarande. Det morlar och ömmar dessutom i handleden och även en bit upp, ungefär på mitten av underarmen. Det jobbigaste är att inte kunna bära Oliver när han vill upp i min famn, att alltid behöva sätta mig ner på golvet för att kunna krama honom eller sätta mig i soffan för en mysstund. jag märker att det även påverkar honom då våra mysstunder/kramstunder blir färre och färre för han vet vid det här laget att det är lönlöst att fråga om han får komma upp i min famn när jag är i tex köket.

Till vår stora glädje här hemma så har Robins framtänder sprukit igenom!
Vi fick dra ut hans 4 framtänder i överkäken när han var lite mer än 3 år då han ramlat och slagit sönder dem så pass att det bildades en varböld mellan tandkött och läppen. Så i 3 år har min stora älskling varit tandlös på kort men nu ä de på väg ut igen. ska bli spännande att se hur hans utseende kommer att påverkas för det ser konstigt ut att se bilder när han var runt 1 år och tänderna fortfarande var hela och fina.

Efter 22 år på fast mark fick jag för mig att dra med hela familjen till Kungsträdgården för att åka skridskor.
Robin lärde sig åka helt själv förra året, Oliver sov så vi var två vuxna som kunde hjälpa Rebecca då det var första gången på isen för henne.
Jag åkte ett varv med Rebecca, det gick knöligt men framåt och glädjen var stor hos hela familjen.
En toppendag trots många som var där och åkte.
Andra varvet tog jag med Robin som var överlycklig över att få åka tillsammans med sin mamma, men tredje varvet ramlade han och jag skulle göra en lätt u-sväng för att hjälpa honom upp.
Dratade själv på rumpan och tog emot mig så klumpigt med vänster arm att jag bröt handleden och efter att ha spenderat 5 timmar på Danderyds akuten så är jag nu sjukskriven en månad med gipsad vänsterhandled.

Så lär läxan, ska ni ut på isen efter 22 år på fast mark så köp handledsskydd!!!
Jag är glad att det var jag och inte barnen och så är jag SUPERSTOLT för jag klarade i alla fall av tre varv innan jag föll!

Det här året har varit så annorlunda mot tidigare år.
Normalt sett så blir jag sorgsen på hösten och nästan deprimerad på vintern men i våras när vi påbörjade trädgårdslanden så infann sig en ny känsla, ett lugn över att få gräva och pota i jorden.
Vi sådde och såg hur plantorna bröt igenom jorden för att bli ståtliga gröna växter som blommade av all sin kraft.
På sensommaren gick jag ut och plockade in vad vårt arbete gett oss, zucchini åt vi i månader, rabarber likaså. Rödbetor har jag fortfarande kvar efter årets skörd. Barnens glädje över att själva få plocka sina morötter och få se solrosorna växa sig ståtliga.
När regnet och mörkret kom var allt skördat och vi började samla löven från äppelträdet för att lägga på bäddarna som skydd för snön. Nu får jorden vila och återhämta sig inför nästa år medan jag sitter inne i värmen och planerar vad vi ska så i vilken bädd.
När december kom ändrades fokus mot julen, vi har bakat, pyntat, städat och pysslat mer än någonsin innan och i fredags kom Lucia-tåget till jobbet och plötsligt så kom tårarna för jag insåg hur lycklig jag egentligen är.
Samma sak på kvällen under julshowen, LaGaylia sjöng "Over the rainbowe" och barndomsminnen kom tillbaka, tårarna rann på mina kinder för att jag var så glad över att vara just här och nu.

Jag har en man som jag älskar och som älskar mig tillbaka ovillkorligt. En man som trots en enorm vilja över att få göra karriär faktiskt sätter familjen först, sen har han norra Europas bästa chef som tillåter honom att både göra sin karriär och vara en aktiv närvarande familjefar och med tanke på alla andra chefer som kommit och gått genom tiderna så kan jag inte mer än stötta Fredrik i sitt jobb för det går helt enkelt inte att få en bättre chef.
Tre underbara barn har vi tillsammans och trots alla sjukdomar och trotsiga utvecklingsfaser så är de verkligen underbara, goa, kramiga och roliga att göra saker med. Robins finuliga tankar om livet, Beccas underbara uttalanden om vad hon gjort och tänker göra och Oliver som tultar runt och bara är i största allmänhet.
Vi har ett hus med en tomt som även om det ibland känns trångt så är det ett hus vi vill bo i tills vi blir gamla. Nu när vi hittade ribbstolen och Robins nya säng på blocket för extremt billiga pengar så känns det inte så trångt längre.
Mitt jobb fungerar och nu när jag börjat att jobba på konserter så får jag slita lite fysiskt också vilket gör att det ordinarie jobbet inte alls känns lika tråkigt. Jag har bra arbetskompisar som förgyller mina arbetspass och än har jag inte kommit från jobbet utan ett skratt på läpparna.
Jag befinner mig i livet exakt där jag under tonårstiden drömde om att få vara men aldrig i min vildaste fantasi kunde jag tro att min dröm skulle slå in.

Jag är så lycklig och oerhört tacksam för allt jag har just nu.